Cuba, May 2019

I've been traveling and without internet connection, a great combo to feed
the need to put my thoughts into text. And isn't it about time this
blog gets some updates again anyway?
 
 
I wrote this part my second day in Cuba.

Overpriced for being poor, very old, and maybe not the optimal destination for a solo female traveller. Not in a danger mean, just uncomfortable. In Caribbean and Latin countries it's very normal that as a female walking alone you'll get redicilous much attention. Having anyone by your side, friend or boyfriend, change it totally and you'll be left alone. But here I'm alone and I get a lot of attention and I put my guard up, force to act rude and ignorant, and I don't feel relaxed only uncomfortable. It's some time ago since I was at a place (Jamaica, 2018) where I felt I couldn't be left alone. I always force myself to down-dress when I travel alone in a non western country to get as little attention as possible (I actually hate this, to feel I can't dress nicely or put on whatever I want. When I travel together with others I feel more free to put on anything), but I easily stand out anyway. Guys whistle, scream, say and do anything go get my attention. One guy walked after me on the street asking if we could play a game, if he won he would get a kiss and if he lost he wouldn't. Hmmm no thank you man, just leave me alone..
 
I also feel, to be honest and what I never thought I would ever feel anywhere at anytime and which I don't really understand - but I feel lonely. Maybe it's the jetlag that makes me feel a lot right now, maybe it's a dream I had last night, maybe I'm tired, maybe I'm getting sick, maybe it's memories, I don't know what it is but the Latin culture, the holiday honeymoon couple vibe here, close to Miami, yeah well I don't know but it makes me feel very lonely. Also that there's no internet is maybe something that makes me feel things. It's many years since I've traveled without the ease of finding Wi-Fi and do researches on the go when needed and to be able to handle myself, here it's not really the same. I had only booked 2 nights before arriving, and here I realized it's not possible to book any accommodation through internet and finding information here don't seem to be as easy as I thought.. 

 
Even if I let the impression melt in after the two first days I still feel like I never seen such a poor and destroyed city as Havana. And it surprises me so much. I walked the street I saw Old Havana and all I could think was wtf. I feel like I've done something "wrong". Maybe the wrong I've done is I didn't only see the tourist trail, I went deeper into the streets. I talked to a older couple from New Zealand and I told them I've never seen a city so poor as Havana and the man said "What??? You think this is more poor than Vietnam??" and yes I think so. I feel its more poor than any place I've seen in Asia, Nicaragua, Tanzania. The closest I can compare it to is Colon in Panama where my Costa Rican friend took the car to show me the zombie town. There I was so scared I didn't dare to step my foot outside of the car and we only went through it by car. Havana looks like that to me. Ofc I haven't seen every city in every country I been to, but I can't remember seeing anything destroyed as Havana. (My last day I went with a taxi collectivo and we went through other parts of Havana and I could see not everything looks like Old Havana and there's actually more "normal" areas too, so yes there's more to it than what I saw).
 
 
And I don't believe Cuba is poorest country I've seen. I remember in Cambodia I asked a local why there's no horses and he said horses are too expensive. Here in Cuba it's horses here and there, so out of that I'm judging it's not THAT poor. The place I stayed in Tanzania didn't even have running water or real toilets. Cuba have that. Cuba even have good roads and train! But Havana to me felt so, I don't know, just destroyed. Given up on. People lived in houses that literally was falling apart and seem to have no interest or ability in fixing it. Of course not everywhere. Of course not. If I walked where I always saw a few tourists it was nice. Houses were clean, restored or was getting maintenance. But if I walked a few blocks more in, or where my airbnb apartment was located, it was just something totally different. I talked about this with the New Zealand couple too, I asked him if he didn't see what I saw in Havana, all the falling apart places? He said he didn't react over it, she said she saw it when they looked into the streets outside the touristy streets. She could see houses falling apart from the outside, but at the same time those houses had newly washed clothes hanging out of the broken windows. People lived there, in the falling apart houses.

I hesitated to even leave Havana even if I wanted out of there after 1 day. I would only have total 5 nights in Cuba and it started feeling so complicated and EXPENSIVE to get anywhere on the island. Complicated because there's no internet. I had to log into mobile network when I arrived late night because I didn't find my airbnb host (I was lost on a dark street in a country I've never been to before talking to a super old man who wanted to help me but couldn't and knocked doors for me. He suggested me to sleep on the roof.), I was online for 3 minutes trying to load my mail (which never came up) and I got a text message from my phone carrier saying I had been charged 62€ for 6.3 Mt (compare with I used 145 Mt in USA for "emergency times" ((which means ordering Uber without Wi-Fi)) which costed 31€ and I thought THAT was expensive). I mean, that is just pure crazy and money literally thrown out of the window. In Cuba you can buy Wi-Fi card and use in parks, which I did once, and there I realized oh airbnb and booking.com have blocked you from making online accommodation reservations. Great. Also the bus company I had looked into using to get anywhere on the island was complicated to get go and booking in person you need to do days in advance, and if you wanna make a reservation online you need to do it 2 weeks in advance. GREAT. At that time I had 3 more nights in Cuba and I had no idea what to do and HOW to do it.

And about that it all start feeling so expensive. The prices doesn't make sense to me, at all. How can a bottle of water 1,5l cost 2$ when I can have a cheeseburger at a local grill for 1.5$. I know they over pricing and I'm not gonna haggle about a bottle water cost, it is what it is, but I hate they do that. Cuba is so over priced for the tourists and I hate getting a different price tag just because of my skin colour, but I've start seeing it as "charity". I'm here, the prices doesn't make sense at all (a average Cuban salary is 20$/month, a taxi ride 25 minutes from the airport cost more than that) but they NEED the money, so okay then. As long as I don't feel totally used. I did not eat out at a tourist restaurant but I saw the prices. I lived from snacks (there were 2 different kind of cookies in the minimarts I snacked on, and one day I bought a can with chicken balls and another day a can with beans, and when I saw a local cheep place I had burgers. Btw I could not find supermarkets. Or yes I could but all every mini supermercado had was a few different products spread out in the whole store. And alcohol, a lot of that. I asked one of my hosts if there is any supermarkets for FOOD and he laughed and said it was in the next city).
 
 
1.4$ for a hamburger and 0.5$ for coffe, yes that feels right and fair!

Anyway getting out of Havana felt expensive. Going to Varadero with the bus I didn't have enough time booking would been 10$. Great I want that! But I didn't have that time. And getting a taxi there would been 120$. Not an option. I was so desperate and felt like wtf, and what to do. I could just find another cheap place in Havana and stay, but I just wanna have some beach or at least a pool. And to be left alone and not need to hear ppl scream after me. I walked in to the only tourist agency (Which must been government own because they didn't ask for money, they only helped make bookings) I saw in Havana and told her I DON'T KNOW WHAT TO DO. And she gave me a good deal to go to Varadero. 25$ for the collectivo taxi ride one way and 30$/night for a room in a casa there. Is that the cheapest? Okay I have to think about it, and then after walking around a bit more in Havana I went back and said okay then, I wanna go to Varadero. She made the phone calls needed and made everything for me ready to be picked up the next day and the place to stay for 2 nights. And I'm so happy for going because it changed my view on Cuba.
 
 
She promised it would be a car with air conditioning for the 130km ride to Varadero. It was collectivo so it would be shared transfer. Probably something "bigger" because I had a big suitcase. I thought a van would show up. I didn't expect a driver would show up with this for the ride! Great experience! Felt, and sounded, like sitting on a bumpy traktor the whole way and I was ready to die. But it felt like Cuba!

Jumping to another thing before telling about my Varadero stay. A thing I reflected over in Cuba was there's no INSECTS? I mean yes, it is, but extremly LITTLE. Trash on the street had very few flies around them, I walked by a dead fish (like pretty fresh, not all dried up and days old) and there was not a single flie. Same about a dead bird, there was not anything eating from it. In the evenings too, no mosquitoes attacking, no noisy mysterious big insects as in every tropical country. Like I said yes ofc there was a flie flying by now and then, but it wasn't anything crazy. And it really made me wonder and I can't remember this anywhere else in the world. Even in Miami which is like just a few hundred kilometres away I got eaten by the mosquitos at times when I sat on the balcony in the evenings. I understand there's maybe not much insects in Havana (or well no I still dont understand it, Because there was a lot of trash and still no insects) but in Varadero which is a shore with water on both side of the whole Varadero strip I really don't understand where the insects were? Maybe it's the season?

And I felt the same about the tourists. I got told before going at a tourist office in Helsinki (where I btw picked up my Cuba visa! I was freaking out I would not have time to get a visa, and if I would have time it would be over 100€ in express shipping. But luckily there was a travel agency in Helsinki that made it to me on 5 minutes and charged 39€ for it. Which is double the price from what it should be, but I was late with it so I was happy I even got it done and for an okay price!) she told me anyway that I probably don't wanna go to Varadero. It's just super touristy and filled with all inclusive places. Yeah okay no, that doesn't sound like something for me I was thinking and had a picture in my head of Varadero would look like Cancun in Mexico (which basically looks like Miami). But so okay I obviously ended up going to Varadero because the tourist office in Havana helped me organise it. Well first of all all inclusive places here was not what I expected. I basically walked very big parts (as far as I could) on the Varadero strip and I just saw empty small hotels and casas everywhere (okay side note - on the shuttle back to Havana we picked up a couple further up on the strip, so I got to see I was wrong - there were actually real big hotel 5 star buildings with people who drink Fiji bottle water). And very little tourists. I think it's off season in Cuba, at least I know for example nobody wanna go to Miami in the summer's it's just sweaty and disgusting and sun seekers start having the sunshine in their home countries. So I think it's empty because of the same reason. The people who were on the beach were Cubans on holiday (I could see that and I also got told that). So first of all, I didn't have the crazy super touristy vibe there at all. Varadero reminds me of Negril in Jamaica (without crazy horney Jamaicans, thank G), a simple relaxed Caribbean beach place. Looking at the beach and ocean it feels like Miami, looking back at the land it feels like Caribbean. And yes the guys screams after me here too, but not in the same way. I feel more relaxed. People don't live in houses they've given up on fixing, they live in Caribbean small basic houses. I like it and I'm so happy I went outside Havana.

Touristy me
 
And about to not be left alone. I've experienced the alone-female on the street in Latin countries before. I mean hey even Miami is like that. People scream, whistle, breaking their neck to get a look of a girl walking alone. It's not like they want much more than just a hola back. But I wanna be left alone and to make sure to not have a guy stuck in me for kilometres I normally have to ignore or act rude to them. And I HATE this. I don't wanna have to be ignorant. But I don't want that every time I say hola back and give eye contact to someone it goes to "Cuba boyfriend?". Like come on, no man. It even goes from "TAXI???? No? Okay Cuba boyfriend?!". Then it feels easier to just ignore. Sometimes I get the chance to say hola back to someone who honestly just wanna say hi, just like in other countries. Just say hi on the street. But most often it's not only that. I never think anyone will be mean or violent to me in Latin countries, I just feel uncomfortable. And I just feel uncomfortable in feeling ignorant. And their behaviour is not because I look good (I honestly look like shit dressing like a comfortable tourist to get as little attention as possible) it's just their curiosity in a solo female on the street.
 
 
 
And this about Latin countries. I feel I want it all or I just don't want anything of it. One second I wanna travel to Guatemala to study Spanish for 1 month to be able to jump deeper into all the Latin cultures and countries and have better understanding and connections to it, and then the next second I feel like it's done, it's s closed chapter and continent for me that I don't wanna be reminded of and have nothing to do with. I have exactly same feelings towards Miami. I want it, and I don't absolutly want it.

But I felt, as I've already felt in Miami which every Uber driver is Cuban, is that they're very friendly. They're very happy and helpful. Mixed with the ones who're not. The ones in the supermarket didn't bother even looking at me. But then it's people who goes out their way to help. The place i stayed in Havana gave me an emergency phone for my days there, so I could call the host directly if I had problems. The second place I would stay at I was told would be 35$/night, but when they heard I will be alone they honestly and good hearted gave me a cheaper price to 30$ instead of sticking to the higher price that they already had given. In Varadero when I was walking the street I came to a floaded road, to get over dry I had to walk back or walk into someone's yard, but a guy with horse carriage came by and let me jump on to the carriage and took me over the water. A tour seller on the beach invited me to go on a 15min catamaran ride for free, I said yes but then he got paying costumers and I had to get ready to check out. But I like the feeling of that he WANTED to do it, not because he saw me as money (now I wanna say I'm 90% sure he would asked me for a kiss out on the ocean as a thank you because I've had a lot of those happenings lately, but I actually wanna say he wasn't even looking for a kiss). So even if I feel things are over priced I also feel that Cubans are honest and nice.
 
 
 
Even if I travel a lot alone and I very much encourage everyone to do so, I do think some countries, or places, are better when traveling together with someone. I think Cuba is one of them.

Even looking back and reflecting over a few places I've been traveling to I know wouldn't been the same, or that I might haven't even liked, if I would gone there alone (Colombia, Dominican Republic, The Bahamas, BVI, St Marteen, St Thomas) and I think for example Cuba (and Jamaica) is countries I would liked and enjoyed a bit more if I wouldn't been traveling alone. Not necessarily with a boyfriend, but just in company of a friend. I did not see a single solo female traveller at anytime in Cuba. I don't think it's a place to go alone to. But I'm very happy and grateful I dared to go. It's definitely another world, and even if it honestly took some time for me to see the charm in it, I did in the end and I do recommend the "brave" ones who're seeking something different than a normal tropical touristy paradise to go to Cuba. And do it quick before it's in a few years just like any other Caribbean touristy friendly island. But, there's many other places I would recommend to most people before I would recommend them to go to Cuba.
 
 
This is all my impression of Cuba. I feel like I've traveled a lot in the world and are experienced, maybe I just forgot how this type of traveling is, or maybe it's just Cuba, but I felt like a newly started tourist and think it was somewhat a complicated country. I'm not trying to be negative about Cuba, but I'm trying to give my honest view and thoughts on it as a solo femal traveler.
 
 
 
Then side note, for the journey out of Cuba I bought a very cheap flight ticket from Havana to Puerto Vallarta, Mexico (like 169$, WITH CHECK IN LUGGAGE and free seat selection! I mean whaaaat) with a airline I've never used before - InterJet. When I found the ticket online I told myself it was like the best deal I've ever found, that it was ment to be. I mean sure it was a long connection on like 9h in Mexico City - BUT it was so cheap to get such a long distance! And WITH luggage! Too good to be true. Like mentioned before there's no internet in Cuba so I had printed the ticket before hand and I started looking at it and I saw it said "light" and "bare fare". That's airlines nice terms for the meaning of "NOTHING". Does that mean no luggage?!? Is this why it was so cheap?!!!! I was sure I checked this when I bought it!!! I was standing in the check in so nervouse about they would say "eeeeh you haven't paid for that heavy luggage, pay for that. And before paying for that you of course need to go and change the money in some long money exchange line somewhere, then come back and stand another hour in the check in line" and I was sure I needed to start a fight about I was 99,2% sure when I bought the ticket that I doubled checked that luggage would be included!!! But no, no need to fight, the luggage was included and I was stressing and being nervouse for a fight and money exchange lines for nothing!

And yeah well the first flight was delayed 2h without information, but they gave snack and a whole bottle of soda (I know it's the small things that makes me happy on travels) on the plane so I kind of feel like it's a good airline! Then it took about 1h to get the luggage (in Mexico you need to check in your luggage again even with a connection flight) so then InterJet lost some points again in my book, but then the check in guy was extremly helpful and charming so back with some points. But then the next flight was delayed 1 hour too so minus point again. Anyway, I'm happy with InterJet overall!

So after Cuba I spent 2 weeks in Mexico treated and having it literally like a princess. The contrast was insane coming from poor Cuba to stay at a all inclusive amazing resort. But I had the best time ever, together with beautiful souls doing what we love - create amazing pictures. It's amazing to spend time with like minded people.
 
 
Btw, is anyone still here? Should I more often get down
to update this little empty blog? Especially my travels?
Do you miss me?

Dream Bigger

Dethär skrev jag för VECKOR sedan men publicerade det aldrig. Igår kom jag precis hem från Ibiza, efter en 2 veckors underbar DJ och musik productions kurs. Det var ett av de mest spontana och bästa beslut jag någonsin gjort. Jag hade precis kommit hem till Finland efter att ha rest och festivalat i Europa för 3 veckor sedan, jag fick ett mail som var ett svar till ett mail jag själv hade sänt flera MÅNADER sedan, och dagen efter satt jag på ett plan till Ibiza. Anyway, mer om det senare, här kommer vad jag skrev för flera veckor sedan (hela inlägget här nere) men aldrig publicerade för er. Enjoy.
 
 
 
Jag kan inte släppa minnet om när jag, har ingen aning om vilken ålder men, jag satt i vardagsrummet och lyssnade på cd skivor genom en walkman och hade tävling med mej själv hur snabbt vid starten av en sång jag kunde känna igen och säga vilken sång det var.

Jag minns när jag var ännu yngre lyssnade jag på cd skivor och skrev om sång texterna till mina egna versioner.

Jag minns hur hundratals gånger som barn satt i bilen och väntade så länge mina föräldrar handlade mat i affären eller gjorde andra ärenden bara för att jag kunde sitta där själv och lyssna på musik i en timme.

Jag minns när jag kanske var 12 och min lilla syster hade födelsedags kalas och jag fick vara boss över musiken.

Jag minns hur jag älskade att åka med bil, och jag gör fortfarande, som passagerare eller chaufför bara för att jag får lyssna på musik så högt jag vill.

Jag minns hur jag brände cd skivor med låtar noggrant placerade i passande tempo eller feeling ordning efter varandra. Jag skulle aldrig bara slänga in 20 låtar på en cd, det behövdes en speciell ordnings följd.

Jag minns hur jag laddade ner tusentals låtar. Hur mina vänner kallade mej Techno Pessi när jag var 14 för min musik smak som ingen annan lyssnade på. Jag vände mej bort från elektronisk musik rätt länge för det inte var "coolt", rock var coolt och jag älskade ju det också.

Jag minns när jag lekte "Små stjärnorna" som väldigt ung framför mamma o pappas filmkamera. Hur jag sjöng, mimade och dansade med en fake mic till musik jag lärt mej utan till framför en kamera.

Jag minns alla kassettband vi lyssnade på som barn, hur många låt texter som satt sig i mitt huvud från då.
 

Now days..

Jag kan inte lyssna på musik om jag försöker sova eller slappna av för mitt huvud kör på högvarv från det.

Jag kan se musik. Jag kan känna musik. Musik är så mycket för mej.

Jag lärde mej shuffle dansa för att uttrycka och få utlopp för mina känslor till elektronisk musik.

Festivaler är det bästa jag vet i hela världen. Ordagrant. Jag går inte på festival för festen skull. Jag är inte där för att vara hög och full och sak-samma-vem-som-spelar. Jag är där för musiken, för energin. 

Jag läser av musik. Jag älskar när jag hör vad en djn har på gång. Jag älskar när jag hör det sekunder före 90% av en publik.

Det finns inget jag kan få den känslan jag får från musik.
Det finns inget i världen som kan sätta ett smile på mina läppar på det sättet musik kan. - Jag kan inte förklara det. Jag kan stå på en klubb, på en festival, i mitt rum med Youtube på, höra en bra mix, höra ett dj set, höra någon som mixar två amazing sånger ihop till en och jag får ordagrant det största smilet på mina läppar. Behöver jag förklara hur dumt det ser ut? Resting bitch face går till någon som precis vunnit en lotto vinst. Men kan jag förklara hur fucking much I feel? I cant. 

Men den känslan. Det är den bästa känslan jag kan känna. Om jag kan ge mej själv den känslan. Om jag lär mej. Om jag gör det jag älskar. Om jag kan ge mej själv den känslan, konsten att ge mej själv den känslan, så kommer jag vara den gladaste människan på denhär jorden.

Jag brukar säga jag har ingen passion för något speciellt.
Fuck att jag har. Om inte de där känslorna kallas passion har jag ingen aning om vad det annars skulle vara.
 
 
Okay bloggen, real talk här nu. Vi går tillbaka med två texter jag skrev för ett par veckor sen till min öppna Instagram och privata konton. Att publicera de tankarna var så löjligt skrämmande. För det var så råa och ärliga känslor som jag inte ens ha låtit mej själv känna. Och att skriva ut det offentligt gav inte bara mej själv press, men från världen. (Why? För det sista jag vill är att få SKIT för något jag är passionerad över. Att jag ska se ut som en fucking wannabe. "Oh so she is a model o nu har hon kommit på att man får mer attention o ser rätt cool ut om man spelar lite skivor." Fuck no, fuck fuck fuck NO that is många tjejer men inte jag.) Anyway. Jag har fler tankar om det, jag vill skriva om det. Och ni mina bloggläsare, om någon are the one who knows me så är det ju ni. Vi har ju delat allt, i många år, såklart ni ska få höra om dethär också. 
 
 
Dethär skrev jag på mitt privata Instagram:
 
I've been pushing this a few days because it's so out of my comfort zone but I wanna do it anyway - but today I gonna publish a post on @pezsi about my biggest dream that scares me so much to even talk about, and at the same time I'll ask for birthday gift donations to push me in the direction of my dreams🎈 This is scary because 1) I don't like to ask for help. Not doing things, and absolutely not money 2) It's telling the world what I didn't dare to tell myself for 15 years. A dream that I'm so fcking scared of. I don't know exactly WHY I'm scared, but I guess I'm scared of failing. To look like a fool, or wannabe. And to tell the world about I wanna do it puts even more pressure on that "what if I fail"-feeling, because then "everyone" will know. But I tell myself I shouldn't be scared of "failing" something I can NOT fail in. Pursuing a dream is a success in itself, you can't FAIL doing that! If you try it you try it, if it doesn't work out, you at least tried! You didn't fail. You tried, and you pursuit a dream you had! That's amazing!!!⭐ And maybe I'm scared of not liking it in reality. What if I actully don't like MY dream? What if it just all was an illusion and I'll lose that many many years dream-feeling from trying and realising it's not for me? 💔 There's so much in me that scares me when it comes to this and I can't put words on it. If someone would have asked me about this dream 1 year ago I would denied it deeply, still months ago I would say to everyone and especially to myself "no what are you talking about I don't wanna or dream of that at all", but now I wanna step out and tell the world - I wanna learn how to DJ 💥 I wanna express myself and everything I feel from music. I wanna do something about it, and I've wanted it since I was 12 years old and learned how to download music and burn CDs. I want it so badly. I don't even know what I want out of it, I just wanna create and EXPRESS myself because there's nothing in this world that makes me FEEL everything I feel from music. And I need help on the way, and I need it through dj classes, which costs money, and that's all I wish for my 27th birthday May the 26 🎂➡️ GOFUNDME.COM/PEZSI
 
Och på mitt öppna konto:
 
This is so super out of my comfort zone to post but here we go.... ⭐ Guess who's having birthday this week?! Wanna put a big smile on my face, spoil me for my birthday plus push me in the right direction to pursue my biggest dream? Well for the one who wants to you now do have the chance! 🎉❤ So since I know I can't get that unicorn I've been wishing years for, and instead of filling my Amazon wish list with materialistic things, I've decided to start a gofoundme page where every single penny will go towards the costs of classes and courses to learn the skill to mix. It scares me to even talk or write about it but - yes, my biggest dream (which been hidden from the world and even myself for years) is to be able to express myself through music. Click the link in my bio to read more about my dream and how you can help me on the way 💜🎶
 
 Och dethär står på min Gofoundme kampanj:
 
Hi! I'm Jessica, PEZSI. I could explain myself in many ways. A world traveler, adventuress, dreamer, model, and goal seeker. There's no bigger dream in my life than to be able to express myself through music. If that's through mixing or producing I yet do not know, all I know is I wanna feel I can do SOMETHING about my feelings for music. This dream have always been there. Over the last 15 years it been screaming inside of me but it have been kept buried not just from others but also for myself. You know when you feel it, but you are scared and uncertain, so you just ignore it and pretend it's not there? It took me many, many years to admit that this is actully a DREAM of mine, and since I've decided to be open to myself about it - I could as well be open to the world about it. Dreams comes and goes, dreams are big and small, and I constantly do my best to capture them all. That's what I belive life is about. I lived as a modern nomad for 8 years, I went from never been on an airplane before age 18 to have traveled more than 65 countries in 8 years. I wanted to see the world, and I did. I always wanted to be a model, but I always knew I never had the right hight for it. At this point I've worked as a freelance model for 6 years which have given my opportunities and life experiences I would never imagine. I have a deep love for walking and I got a crazy idea to book a one way flight ticket to Switzerland and walk 2100km to Santiago De Compostella in Spain for no other reason than that's what I felt I needed to do. That's still to this day one of my own personal biggest accomplishment. And I feel if I can do all THAT - I can do exactly anything I want. Even admitting my biggest hidden dream that scares me - to learn how to mix and express my feelings, passion and love for music. I have zero experience but a lot of will and passion. A few months back I got my first mixer and after practising on my own it's time to take the next step and get help on the way through a dj school. There's a lot of different courses and classes around the world, but I'm searching for the one I feel will be the right one for me regardless of the costs. I will pursuit this dream no matter what, but with the finance help and support from you it will speed up the process.
 
 
De födelsedags pengarna jag fick in satte jag på 5 timmars privata dj lektioner i Miami (det är crazy expensive). Jag har ju lärt mej mycket på egen hand de senaste månaderna men fuck det var en trög start. Det tog mej helt seriöst över en månad från det datumet jag hade en egen mixer till att ens röra och pröva på den. Att bara se den skrämde mej. Det ser ju ut som något från rymden. En miljon knappar och fuck jag har ju ingen fucking aning om vad något är och jag fattar noll om de olika orden och betydelserna de pratar om på forum och Youtube. Hooow the fuck ska jag någonsin lära mej dethär?! De första månaderna rörde jag det knapp bara för att jag var så överväldigad av det. Jag ville ju så gärna lära mej, men det kändes svårt och jobbigt och jag blev bara frustrerad och arg varje gång jag prövade. Jag satte som mål att göra det 5 gånger i veckan, en timme per gång, bara pröva runt, hur jobbigt det än kändes, bara fokusera en timme och pröva olika saker. Det var ju inte ens kul, det var bara frustrerande och jobbigt, precis som allt nytt man lär sig i början. Hur gärna man än vill slå en bakvålt på första försöket för att man ser alla andra göra det och känna den känslan så lär man ju det inte på en dag eller två, inte heller utan frustration och misslyckanden. Så det tog tid innan jag ens tyckte det är kul. Såklart det inte är kul när man har så mycket känslor och vilja att kunna uttrycka något och man har verktygen framför sig för att kunna göra det men man har inte kunskapen.
 
Men slow and steady. Slow and steady började jag förstå saker. Vad olika knapper och funktioner gör. Vad som händer om du gör så och så. Men jag kände jag behövde mera guidens och hjälp på vägen, därför valde jag ett par timmar på en dj skola.
 
Lärde jag mej något där då? Var det värt det? Ja absolut! Jag lärde mej saker jag inte hade lärt mej själv ännu, men egentligen det mesta vi gick igenom (the basic och grunderna och jaa helt enkelt how to get started och allt man behöver veta för att mixa) insåg jag att jag redan fattat grunderna i. Men det var verkligen bra att få ord på det och bli förklarad detaljerat om det. Men jag tror det jag fick mest utav privat timmarna var självförtroendet. Att någon som vet vad han pratar om kan säga och peppa mej att hey you actully got this, you can do it. Såklart jag kan, when there is a will there is a way, men ibland räcker ju inte bara ens egna ord, ibland behövs det verkligen någon som säger det till en.
 
Och I have to say jag har ju kommit redan en fucking long way. Inte jämförelse med andra, men i jämförelsen med var jag startad för 6 månader sen  Och att bara ens våga erkänna dethär för mej själv OCH VÄRLDEN, att det är en passion och något som jag älskar. A brukar säga (han är den enda på jorden som jag pratat om musik med och för. Han är den enda som skulle förstå vad jag menar när jag säger jag ser musik. Han är den enda som fattar hur och allt jag känner för musik) "it is something that moves you", och det är ju det. Inte ordagrant, men you get it right? Det är något som får mej att känna så mycket. Så mycket. Det har alltid varit där, men de senaste 3 åren är det verkligen något jag faktiskt börjat låta mej själv känna mer och mer. Passion.
 
Mitt mål har aldrig att vara bli en "dj" eller "producer", och det är fortfarande inte. Så nej, Pessi vill INTE bli en dj. Jag vill inte lära mej för att imponera någon. Jag vill inte lära mej för att bli någon. Allt jag vill, mitt mål med att lära mej mixa, är att kunna ge mej själv dendär känslan en dj kan ge mej. Dendär känslan av ett okontrollerbart smile på läpparna. Dendär känslan i bröstet. Dendär som får mej att känna allt på en gång. Pure joy. Det, det är allt jag vill känna och om jag kan få mej själv att känna det är allt jag vill.
 
 
Det allt skrev jag för flera veckor sedan. Och I can't believe jag precis kommit från en 2 veckors intensiv kurs som jag har lärt oändligt mycket från och är så motiverad från.Jag har en lång lång väg att gå och så mycket mer att lära, men jag är så glad jag är på rätt spår framåt mot vad jag vill. I'm so happy, I'm so blessed. Thank u universe. 

Malta & London

Nå här kommer uppdateringen jag lovat! Just nu har jag precis komit tillbaka till Finland (eh jaa jag är faktiskt i Europa! Lämnade Miami typ cirka 3 veckor sen. Och om att jag saknar det omfg att jag gör..) efter ett par dagar i Malta och England. Malta har varit på min vill-resa-till land så länge! Förra året var jag beredd att gå hela ön. . Japp. Åka dit på en billig standby biljett, spara på boendet och transport och helt enkelt bara gå runt hela Malta och sova i buskarna på nätterna. Jag skojar inte. Frågade till och med en högstadiekompis som bott där hur många buskar det finns på ön att sova i. Haha. Så eh, ja, Malta har absolut lockat mej i en tid. Så när min kompis (som jag mötte igenom Couchsurfing i Filipinerna för 1,5 år sen) sa att han skulle på semester till Malta och gärna bjöd med mej sa jag såklart ja tack! Är så glad såna här saker händer, när önskningar slår in och blir till verklighet. Jag menar, life is pretty damn amazing när man lever det. You know?
 
 
 
Så Malta blev en helt annan typ av resa än om jag skulle rest dit själv på budget. Denhär resan blev och var väldigt lyxig, vi bodde fint, käkade så gott, solade och badade och en dag hängde vi med hans kompisar som också var där på semester och hyrde en privat båt och åkte till Blue Lagoon. Super härligt!  Malta är nice, var väl där 3 nätter och to be honest var det helt lagom med tid. För mej kändes Malta extremt turistigt och jag hörde mera Svenska och brittisk engelsks på gatorna än något annat språk. Det känns som det är sjukt längesen jag varit på en sån plats, en Europeisk turist resort, och blev snabbt påmind om hur det är (jag tänker dedär Mallorca, Kos, Corfu, Aya Napa vibbarna). Jag snackade typ med EN lokal Maltease (han som körde privata båten vi hyrde), och resten kändes som säsongs jobbare från hela europa. Och jag är sääääker på att Malta är so much more än vad vi såg, och såklart det kommer kännas turistigt när man hänger på turist platserna, men iaf det var mitt intryck. Miljön, byggnaderna och "naturen" påminde mej väldig väldigt mycket om Kroatien, Grekland och Israel. (Dethär hatar jag ju förresten med att ha rest mycket, att jag automatiskt alltid jämför platser med andra platser. Att jag sällan får dendär wow-coolt-dethär-är-annorlunda känslan utan alltid dendär nämen-jaha-dedär-ser-ju-ut-som-dedär).
 
 
Sen åkte vi till London för 2 nätter. Gick runt och shoppade (eller han shoppade sitt, jag följde efter. I mean, det är säkert roligt att shoppa när man har pengar. I don't. Hans klocka på armen är värt lika mycket som halva mitt bankkonto, så alltså eh om det ger er en idé om kontrasten mellan oss såå..). Det var min andra gång i London, och på väg från Gatwick airport in till London kände jag bara dedär eeeeh jag är inte alls ett fann av England. Folk pratar så löjligt och är så över stolta över sitt land, husen/bilarna/allt känns som så typiskt brittiska och som så over the top och allt med England bara irriterade mej. Men efter 2 dagar där måste jag ju säga jag slowly omvände mej själv och faktiskt såg charmen i allt detdär som irriterade mig. Plus människorna där är så himla härliga (eller, once again kanske det beror på var man rör sig och såklart folk kommer vara övertrevliga mot dej på fina restuaranger, butiker, taxin och hotell, men iaf kändes alla så vänliga och lovely). Så visst gillar jag London!
 
 
Nu är jag hemma i ett par dagar innan jag gör min nästa resa. Som inte alls kommer ha mjuka hotell kuddar och lyx restuarang måltider, nej det blir en backpacking trip! Jag tänkte tillbaka lite på att det är rätt längesen jag backpackade. Och helt ärligt är det ju sjukt längesen! Senaste jag hade min kära ryggväska i användning var ju i December när jag reste till Peru och New York, MEN då reste jag med C vilket betyder vi bodde på nicea hotell. Så senaste jag backpackade "på riktigt" (Couchsurfing/hostell/obekvämheter) är typ i November när jag var fram och tillbaka i Ecuador och Argentina! Sjukt längesen! Alla resor jag gjort dethär året har jag bott på hotell (okay, Jamaica tex var ju väldigt basic hotell, men det var ett hotell! Och i Sverige hade jag en Airbnb natt) så jag har haft det rätt bekvämt och bra (precis som jag också ville ha dethär året). Så det är absolut dags med en simple resa!
 
 

Kill the blog?

 Hej bloggen! Eller cha chaaaaa så som vi brukar säga back in the days! Jag lever ju fortfarande! Tycker verkligen det är synd jag lägger så lite tid på denhär sidan som har varit min vardag och del av mitt liv i så många år. Och missförstå mej inte, jag är fortfarande jag och behöver absolut fortfarande få utlopp för mina tankar och att dela allt och ingenting, men jag har tagit det härifrån och flyttat över det till min privata Instagram @pezsiprivate istället. Den har helt enkelt blivit som en blogg. Men vill ju gärna hålla er lite uppdaterade också, mina kära lojala följeslagare.
 
 
Men ibland funderar jag lite över hur bra (dåligt!) det egentligen är att jag har denhär bloggen. Speciellt med en växande Instagram. Tex skriver finska skvaller bladet Seiska om mej på deras online sida varje vecka. De skriver de löjligaste sakerna ever, men de utgår helt enkelt från min Instagram, översätter vad jag typ skrivit men gör det 200 gånger mer dramatiserat. I dont mind (jag får bara förklara åt mamma och pappa att inte ta det så seriöst vad de läser om mej haha) men jag menar, tänk om de (eller någon annan random sida) fick för sig att gräva tillbaka i mitt blogg arkiv flera år tillbaka och göra en artikel om vad fansomhellst jag skrivit då. Alltså, vi alla vet ju att jag skrivt precis vad som helst här på sidan igenom åren.
 
 
 
Jag förväntar ju mej inte att bli världs kändis, och vill heller inte - men, ens som Z kändis och i spotlighten av Finlands skvaller tidning, så känns det ju lite, jaa jag vet inte... riskabelt? Skvaller och media världen är en konstig värld, och drama och konstigheter säljer. Min kära blogg är fylld med konstigheter, som kunde omvandlas till ännu konstigare än vad den redan är.
 
I mean, när man Googlar "pezsi blogg" bilder så är dethär en av de första bilderna som kommer fram hahahaha omg. Jag har själv nångång för tusen år sen använt mina paint skills och gjort bilden, och jag vill inte ens tänka på VAD jag skrivit till det inlägget. Säkert något jätte kul! För mej då. 
 
 
Och lägga ner bloggen kan jag ju INTE göra?! I mean? Det vore ju typ det värsta som skulle kunna hända? Som seriöst ordagrant värsta som skulle kunna hända i min lilla online värld. Tänk att mista alla års konstiga funderingar och tankar. Så visst blir den kvar här, för alltid, I guess.
 
 
Okay färdigt blogg snack, nu är det uppdaterings dax! (De rimma höhöhöhöhö). Eller, nu har jag faktiskt skrivit ihop ett långt trevligt inlägg till er över min senaste resa! Trevligt av mej, visst! Det var och är meningen jag skulle publicera det här och nu ihop med dethär inlägget, men e med tanke på min tröga uppdatering här blir det väl roligare om ni får det lite senare istället? Är det inte roligare med flera inlägg än få kilometers långa? Det tycker jag iaf! Så stay tuned babes, jag tidningsställer mitt nästa inlägg till er så det kommer om en eller två dagar! Puss puss.
 
 

Remember when I went to Texas?

For The Chive's 4th of July shoot!
More pics HERE
 
 

You Think it's cool? Then do it!

 U know what's cool? To do things u wanna do! 
 
I always thought girls on longaboards r cool asf. Girls who shuffle impress me. Anyone who can dj I wanna be like. 1,5 year ago I had done nothing of above. I had never stood on a longaboard! Hell no I can't do that?! I gonna fall and scratch my head and die. No it looks cool when others do it but it's not for me. Wait what? What's that? What's that fear?! Who said I can't, n I shouldn't, do what attracts me n that I think is cool? If I think girls on longaboards r so cool, why do I not become one of those girls?! If they can do it, I can do it!
 
 
Now I confidently longaboard around. It took a long time and a very frustrated and insecure me, but now I'm one of those girls I think are so cool!
 
Longaboarding is just an example. Change out the word to anything you want and ask yourself why r u not doing it? Why can someone do it, but u can't? Ofc you can! I hate when ppl ask "HOW could you travel the world? I wanna do it too! Tell me how!". Well, there's no SECRET way of doing it! I don't know what ppl expect and wish me to say?! All I wanna say is "get your shit together stop being scared and just do it", but I always say "when there's a will there's a way" . "But I don't have money", well u know what, traveling for example is absolutely not about MONEY. If you really badly want it, it works out! I mean I could be traveling for way less money than what I have to spend on rent and food in Miami! When I travelled I wanted it so badly, I didn't care about comfort and good things, all I wanted was to explore and go places, n I prioritized that higher than staying comfortable and eating good - which made me able to travel for years! I'm sure normal people going on trips spend my 1-2 month travel budget on a 1 week.
 
But how I see it's when ppl for example say they SO badly wanna go travel for 1 year, but they still don't do it, is cuz they r 1) scared 2) don't prioritize it enough 3) they don't really want it.
 
Anyway what I'm saying is that I believe whatever or whoever that you think is cool, u could be like. We r all humans. We all can learn skills or do what WE want to do, become who we want to be. It's just about will.

Austin, Texas

Jag åkte spontant till Texas. Eller, det har faktiskt en mycket större orsak och grund till varför jag åkte spontant dit. Men det kommer ett helt annat inlägg om det senare.
 
 
Dethär inlägget är bara för att jag gick en promenad idag. Och jag har inte insett hur sjuuuukt mycket jag saknat NATUR! Alltså Miami är awesome and all that, men RIKTIG natur är det sjukt längesen jag varit i! Jag visste inte ens att jag saknade det innan idag när jag gick en promenad utanför Austin city och plötsligt kände behovet att fota allt grönt och vackert jag såg. Här om dagen tänkte jag på hur tråkigt det är att jag aldrig får WOOOW känslor mer (i Mexico åkte vi båt förbi ett par pelikaner och alla drog fram mobilerna för att fota dedär stora klumpiga fåglarna som jag ser varje dag i Miami) men här i Texas i naturen fick jag faktiskt dedär känslorna igen! Jag såg ödlor och fåglar jag aldrig sett förr, och till och med ekorrar och sköldpaddor kändes exotiska att se idag. Wow. Fast vad som var mest wow var väl endå att se fireflies här första kvällen jag var i Texas. Jag har sett dem förr någonstans i världen men alltså vem blir inte imponerad av att se självlysande insekter?! Så coolt! Anyway, jag har verkligen saknat att vara själv i naturen och saknat att bara varandra runt bland grönskan. Det ser jag verkligen fram emot att komma hem till Finland om en månad.
 
 

Glam Jam Mexico

För cirka 4,5 år sen var jag första gången i LA. Jag åkte dit eftersom jag hade blivit erbjuden att bli sponsrad att komma med på ett photoshoot event som skulle vara 7 dagar på en kryssning från Long Beach Kalifornien till ett par stopp i Mexico. Jag var så spänd och excited över det! Att lilla jag skulle flyga till LA och få åka gratis på en kryssning och bli fotad i en hel vecka, woooow! Haha aaaw mini me var så glad. Och det var en amazing vecka tillsammans med ett par modeller och fotografer. Det var ett väldigt "low key" event, och vi alla som var med på det gjorde fotografering "bara" som en kul hobby. Jag blev sponsrad att åka på det samma eventet året efter igen, jag tackade ja och jag var lika glad då igen att få vara del av det.
 
Haha bilder från 2013!Så glad och oskuldsfull lilla modell jag. Om ni klickar HÄR som kommer ni till månaden och ett par inlägg från min första Mexico photoshoot resa. 
 
Nu är det alltså ett par år sen dess. Jag blev också erbjuden att i år joina dem, men jag var faktiskt i Jamaica just då så det passade inte. Pluss jag kände att is it worth it? Som really? Mini me var ju så imponerad och glad att få arbeta med Amerikanska fotografer och vidga mina vyer ifrån de Skandinaviska shootsen, men i dagens läge "behöver" jag inte bygga på mitt portfolio. Jag har modeller sedan 2012, jag vet mina styrkor och svagheter och jag har tillräckligt med bilder att bevisa dem också. Pluss att de stora kända fotograferna som det skulle vara beneficial för mej att jobba med åker inte på hobby photoshoot kryssnings små events...
 
På den samma första LA resan jag gjorde blev jag rekommendera att kontakta en rätt så known fotograf i Cali - Mike Prado. Sagt och gjort och han ville faktiskt plåta lilla mej, woooow! Back then tror jag han var den "största/kändaste" fotografen jag någonsin jobbat med så jag tyckte ju det var hur coolt som helst. Vi fick ett par nice bilder från vår shoot tillsammans och sen dess har vi följt varandras arbete och skrivit ett hej nu som då. Men eftersom jag inte gjort många LA shoots trip har vi inte setts sedan dess.
 
2013 Mike Prado 
 
För cirka en månad sedan skrev Mike ett litet hej och frågade om jag hade lust att hänga med till Puerto Vallarta i Mexico för en veckas photoshoot event. Han var sponsrad att åka som en av de huvudfotograferna på ett event och han behövde 4 modeller för sitt "team". Allt jag behövde fixa var flygbiljetterna, och resten (all inklusive hotell och utflykter osv) skulle jag inte behöva oroa mej över. 5 år sedan skulle jag ha bubblat av excitment, 3 år sen skulle jag bokat flyget samma dag, för en månad sen skrev jag till honom hmmmhmkanskeidontreallyknow. Liksom varför skulle jag åka? Jag orkar inte resaaaa. Varför ska jag nu börja åka till MEXICO för att ta lite bilder???? Jag är ju i Miami, världen kommer ju till mej. Resande fotografer är här hela tiden och om jag vill få fina bilder behöver jag bara kontakta någon här och åka med Uber 10 minuter till en awesome shooting location med både park och hav. Mexico, eller rättare sagt resa, flyga, hänga med dumma blåsta modeller och socialisera med fotografer i en hel vecka, låter ju inte alls kul. Så let me think about it... Mike sa att det är ett great event, och att jag absolut inte har något att förlora att joina. Flygbiljetterna var också typ bara 350€, så jag tänkte ooooh well jag kanske går misste om en vecka av mitt liv och ett par hundra euron men okej let's go to Mexico then.
 
 
Jag var helt ärligt inte excited över att åka at anypoint. När jag var i Bahmas blev jag också påmind över hur jag inte klickar med en del Amerikanare (eller rättare sagt tjejer) och var säker på att det skulle vara fyllt med den typen av tjejer i Mexico på den här fotoresan. Jag var verkligen INTE taggad och önskade bara jag skulle stanna i Miami. Men daaaaamn let me tell you det här var den bästa resan på länge och typ den bästa veckan på hela 2018 so far. Jag hade det SÅ KUL! Vi var cirka 25 modeller och det samma antalet fotografer på eventet och spenderade dagarna på olika locations och plåtade och chillade i timmar. Jag kan också säga "arbetade", för det är ju det vi gör när vi plåtar, men det var så himla roligt att jag helt glömde tid och rum och bara hade det SÅ kul! Att få vara runt människor som är likasinnade och som förstår ens val som modell, människor man inte behöver "gömma" sidor från och tycket om en precis den som man är.
 
 
Det var verkligen en amazing resa och jag är oändligt tacksam att jag fick vara del av det och jag är så glad jag än en gång gick emot mina instinkter som skriker nej och som bara vill jag stannar i dendär dumma comfortzonen.
 
 
Och jag är så amazed över hur liten världen är och hur viktigt det är att vara en bra person till alla man möter. Jag mötte ju Mike för flera år sedan, han jobbar med hundratals modeller årligen men att han valde just mej att ta med som en av modellerna på eventet, fast han inte sett mej på år, betyder ju alltså jag gjorde ett rätt bra intryck på honom där i LA once up on a time. You never know what saker, händelser eller personer kan leda till i framtiden. Man kommer alltid göra intryck på människor, vare man vill det eller inte, stort som litet och dåligt som bra. Jag har aldrig haft som mål att vara den vackraste modellen, det är onåbart och orealistiskt, men mitt mål har alltid varit att vara den proffsigaste och roligaste att jobba med. Jag vill inte att fotografer ska komma ihåg mej som "hon den snygga" för alla äe så otroligr vackra, men jag vill bli ihåg kommen som tjejen som det var kul att hänga med och kul att fotografera! 
 
Richard Cruit

My dreams scares me

 Jag Youtubade "Why does my dreams scares me" och världens bästa Youtube video kom fram. Alltså, så himla bra och inspirerande att jag MÅSTE dela med mej av det till er.
 
"When you master change - anything, starting a dream or a new thing, is easier." 
 
"You're not scared - you're uncertain, you're worried, lack of focus and discipline"

"Be honest to yourself"
 

Bahamas

 Så efter min lilla Jamaica resa så åkta jag tillbaka till Miami och hade bestämt att ha en shoot med en pilot. Kul combo tänkte jag, pilot och fotograf, såklart jag vill plåta med en sån typ! Vi hade till och med chansen att shoota på ett flygplan (I mean yes, jag är den rätta tjejen för såna bilder!) så det var sjukt coolt (fast vi bara var på land och faktiskt inte flög någonstans med planet).
 
Bland annat de här 2 bilden fick vi taget. @Troybflying_photography
 
Anyway han skulle åka över till Bahamas med en kompis och hans yacht efter några dagar och frågade om jag ville hänga med. Öh ja? Jag har en gång förr varit i Bahmas (cirka typ nästan exakt 2 år sen med A) men what the hell, man säger väl inte nej när man blir bjuden på en ny upplevelse att få åka över dit på en super yacht! Kul! Så söndag morgon blev en Uber bokad till min dörr och jag hoppade i och åkte över till Palm Beach. Där mötte vi upp med två andra tjejer och kaptenen (som också var fotograf!) och vi hoppade ombord yachten och körde (jag vet man inte säger man kör på vatten.. Men man seglar ju inte en yacht? Åker? I dont know? Ni förstår vad jag menar!) över till Bahamas. (som förresten bara tar typ 3 timmar). 
 
 
Vi stannade där 4 nätter och bodde ombord på båten. Chillade, tog en hel del bilder, gjorde lite utflykter, och jaa hade det helt enkelt rätt bra.
 
 
Idag torsdag morgon flög vi tillbaka över till Florida. Så jaa, det var en super nice liten spontan resa. Men det känns som jag inte riktigt hänger med i svängarna just nu. Det känns som jag precis kom från Jamaica, idag landade jag från Bahamas och nu ska jag typ redan gå igång med att packa inför nästa resa som är om 5 dagar! Och jag som inte hade lust att resa?! För att vara helt ärlig är jag inte taggad. Jag är taggad på att få vara i Miami! Min sista månad i Miami på jag vet inte hur länge... Orkar inte flänga runt så mycket, vill bara ha rutinerna här. Men oh well, efter nästa veckas resa så har jag inte direkt något in planerat innan hem resan till Finland i Juni, så jag hinner väl få ut det sista av Miami endå!
 
 

Jamaica

 Så jag åkte en sväng till Jamaica. Med världens största ångest lol.. Seriöst jag vet inte vad som händer med mej när jag inte rest på, jaaa, ett par veckor?! Det är liksom som om jag går back in time till när jag var 19 och aldrig hade rest själv och var osäker och rädd och övertänker och tänk om eller tänk om eller omg, jaa ni hör ju själva vad är det för fel på mej?! Jag om någon vet att det alltid löser sig, och att absolut ingenstans jag varit till där folk (som oftast själva inte varit till utan bara följt med på medierna) säger att det är farligt har jag känt mej otrygg i. Varför skulle nu Jamaica vara ett sånt stort problem att åka till?
 
Inte direkt såhär bra jag hade föreställt mej själv att ha det i Jamaica.
 
Men Jamaica härjade jag upp mej själv över. Jag och A bokade flygbiljetter till Jamaica redan i Januari.  Jag bokade till och med ett super nice hotell för oss! Sen nån vecka efter det gick USAs medier ut med att man blir mördad på gatan i Jamaica, att allt är sjukt osäkert där och att det inte rekommenderas att åka över dit just nu. Ajahaaa nå tur jag åker med A på en nice liten resa och bara stannar på något halv lyxigt hotell eller resort, där blir man ju inte knivad i ryggen. Tur. Nåja en grej med A är att han är hopplös att planera med. Hopplös. Långsiktigt eller kortsiktigt. Sa jag hopplös? Och jag hatar honom djupt för den egenskapen. Djupt. Så egentligen var jag väl inte överraskad när han plötsligt flyttade till Chile och inte skulle komma med mej till Jamaica heller. Jaha fuck you then. Så jag avbokade hotellet jag bokat till oss (I mean, 600$ för 2 nätter tänker jag INTE spendera på mej själv. Wtf nej. Bjuder gärna honom på det men bara mej? Tss nope.) och orkade inte tänka på Jamaica. Men dagarna går och datumet kommer närmare och närmare. Vill jag verkligen åka själv till Jamaica? Flygbiljetterna var inte möjliga att få återbetalade och jag tänker inte låta flygbiljetter gå i spillo, men jag har inte lust att missta huvudet när jag sover på någons soffa eller hostel... En vecka innan avresan så sa jag till mej själv att hej okej Jessica, vad har Jamaica som du inte har i Miami? Ingenting. Så, åk bara om du hittar något säkert hotell för ett rimligt pris, om inte varför skulle du resa iväg och vara deppig och rädd och spendera pengar på ingenting. Pluss dö på köpet. Sååå...
 
Ännu 1 dag innan avresa hade jag ingen plan. Couchsurfing var ur frågan för jag hade bara fått erbjudanden från killar med 0 referenser. Så öhm nä. Men den natten drömde jag något. Ingen aning om vad, verkligen inte, men jag visste jag skulle söka efter hotell i Negril. Jag skulle ju flyga in till Montego Bay och bara vara 4 nätter i Jamaica, jag hade redan bestämt att jag skulle stanna i knutarna till flygplatsen, bara för att det skulle vara smidigaste så. In och ut. Varför skulle jag börja göra det komplicerat och åka med buss 100km någonstans? Nä. Någonstans läste jag att det kostar 90$ EN VÄG att komma till Negril. Wtf nej tack. Men min dröm sa något om Negril så jag tänkte inte ens mer på det och sökte bara helt enkelt hotell där. Jag hittade ett för 48$/natt, bra location och rakt på stranden. Låter väl rimligt. Men tog mej 3h tänkande och sökande efter andra options innan jag beslöt mej för det. Jag började med att boka det för 2 nätter, efter det borde jag ju ha en rätt bra feeling över hur Jamaica känns. Och transportation till hotellet? Hmmm det löser sig, med mindre än 90$ hoppas jag...
 
 Nä jag visste inte heller vad 420 var för speciell nummer eller dag eller whatever, haha, men det är den dagen på året 20 April som man firar cannabis. Passande att åka till Jamaica på det datumet!
 
Så Fredag morgon, time to do this. Fick skjuts till Miami flygfält och jag kände verkligen bara okay Jessica sluta oroa dej nu kom igen det här är bra för dej, du vill inte åka överhuvudtaget men det blir bra, bara gör det. Du har aldrig ångrat något land du rest till. Så kom igen nu. Ni som följt med länge här kanske vet att jag brukar känna sådär inför the flesta resorna jag gjort det senaste året. Slåss hårt med mej själv och något inom mej som skriker sluta jag vill inte och orkar inte, jag har inte luuuust att åka någonstans. Men i flyget kändes allt redan bättre, tiden i flyget är faktiskt min favorit tidpunkt. Där är man fri från allt. Det är min frizon. Lugnet fören stormen. Vad jag än oroar mej över inför en resa eller destination försvinner i flyget. I flyget har inget jag gör någon inverkan på något. Jag älskar det. Men vid touch down är det tillbaka. Back to reality och full on fokus på att manövra utmaningarna framför en. Efter immigrationen på flygfältet kom jag ut i en sal fylld med buss kiosker. Aha det här blir ju enkelt. Så jag går fram till första som ropar på mej och frågar vad billigaste alternativet till Negril är och han säger 25$. Det låter ju som 3 gånger billigare än 90$, så okej! Sen när jag betalt och satt mej i shuttle bussen och hör när damerna bredvid mej pratar om att de fick samma bussresa som mej för 16$ så känner jag bara MENOMGJESSICA vad händer?! Man, du, säger aldrig JA till första priset du hör. Vad är det för fel på dej. Hur ringrostig kan man bli så snabbt. Skärp dej.
 
Nåja jag kom iaf fram till lilla hotellet "Yellow Bird" i Negril. Och med de lägst förhoppningarna ever. Jag hade ju faktiskt bokat ett 1 stjärnigt hotell utan AC, what to expert förutom kackerlackor och svett. Men damen gav mej faktiskt ett bättre rum än vad jag hade bokat, med AC, två sängar och eget badrum. Tjoho! Awesome, kändes verkligen value for the money. Och ja hotellet var rakt på stranden, det var hur bra som helst. 
 
 Morgon kaffe på stranden ja tack!
 
Så jag gick en liten trudelutt där på stranden när jag anlände. Och det började ju rätt bra, en lokal kille kom över efter jag ordagrant gått 3 meter på stranden och introducerade sig och blablabla, helt trevligt. Pussa på handen kanske var lite vääääl över gränsen men äh det får väl gå. Snackade lite med honom, för som jag nämnt mycket på senaste tid JAG ÄR EN TREVLIG PERSON jag fnäser inte åt folk som bara försöker vara trevliga mot mej. Så blev jag väl av med honom på något sätt och jag gick iväg där på stranden och helt seriöst, det var ju galet. Jag blev inte lämnad i fred! Alla försökte ropa på mej, introducera sig själva, be mej komma över, gå med mej, gå efter mej, de gjorde allt för att få min uppmärksamhet. En del uppförde sig rätt aggressivt också när de inte fick någon uppmärksamhet tillbaks. De alla var så sjukt på. Och här kommer vi ju över till vad jag skrivit om: - jag är okej med att säga hej, jag VILL säga hej till de som säger hej till mej. Jag vill inte behöva vara oförskämd och titta åt andra hållet när någon säger hej. Men det är det enda jag kan göra! Och jag hatade mej själv för att behöva ignorera dem, det får mej att känna mej SÅ DÅLIG när någon skriker hej åt mej och jag låtsas som ingenting.
 
Men, killarna i Jamaica, (okej killarna på STRANDEN i Negril, inte hela Jamaica) vill basically bara ett par grejer (dethär är inget jag hittar på, dethär är vad jag själv såg och också fick bekräftat av en Kubansk man som spenderat många veckor och månader per år i Jamaica, pluss en Amerikansk Jamaican). Nr. 1 tjäna pengar på dej. Endera genom sälja gräs, sälja en tour, eller sälja sig själv. De försöker väldigt hårt på att få en vit tjej. En tjej med pengar. Alltså inte business woman eller något, bara en helt vanlig vit turist som såklart har mer pengar än dem. En tjej som tycker synd om dem och betalar för dem. Tjejer som har fått noll uppmärksamhet i deras liv, tjejer som blir lätt smickrade och som blir överrumplad av uppmärksamheten de får av en kille i Jamaica och faller pladask för det. Vad killarna då får är åtminstone have some fun, sex, och kanske en "flickvän" med ett stort hjärta som tycker synd om dem och hjälper ekonomiskt. (Om ni inte tror mej så Googlade jag faktiskt just in case om det här så jag inte bara skriver rapakalja för er, så om ni klickar här kommer ni någon annan random blogg inlägg som handlar om det här ämnet). Och jag tycker det här är så SJUKT!! Samma historier hörde jag i Taiwan, men igenom mail. Hur tjejer som aldrig blivit älskade faller hejdlöst och naivt för någon som ger dem ens lite uppmärksamhet över internet och blir ekonomiskt utnyttjad pga av deras godhet. Händer ju såklart omvänt i världen också, tjejer som utnyttjar killarna. Jag tycker bara det är sorligt. Och jag fattar ju varför de männen i Jamaica prövar så hårt att charma sig in på allt de ser, för jag är säker på det funkar många gånger på kvinnor, kvinnor i alla olika åldrar och skeden i livet. Om man behöver bekräftelse och sex så är det väl svårt att stå emot att inte falla när en stor och stark man uppför sig som man är miss Universum och den bästa kvinnan på jorden?
 
Well I dont fucking know, det är inte jag iaf, jag tror aldrig någon skulle få mej att falla. Jag själv blir inte smickrad av män som står framför mej och pratar om hur sexig jag är. Låter ju dumt att säga men jag gissar jag inte blir smickrad för I know. I know många blir attraherade av mitt yttre, jag vet, och det är inte första gången jag hör det så jag kommer inte ta det till mej eller blir överväldigad av det och boomchakalaka bli kär. Jag bara vet det redan. Så jag tackar och tar det emot och säger min pojkvän är på hotell rummet = fuck off man. När de hör ordet "pojkvän" och "här" så försvinner de.
 
 
Första dagen träffade jag en kille jag promenerade ofrivilligt med i 1h på stranden. I mean he was okay, mera chill än de flesta andra så var väl lika bra att gå med honom vid sidan och bli lämnad i fred av de andra (jag hade gett upp hoppet om att någonsin få ha en lugn romantisk filosofisk strand promenad med mej själv i Jamaica...). Han hade bott i Boston många år, hade rätt hård uppväxt, våld, droger, hans bror blev skjuten och dog i hans arm, hans pappa hade just blivit inlagd på sjukhuset så han var rätt orolig, han rappade också och försökte break through som artist. Jag trodde på allt han sa. Han ville bara prata av sig. Sen såg jag honom senare på kvällen och han berättade att hans pappa hade dött. Förfärligt ju! Och jag såg det på honom det var jobbigt. Så jag spenderade rätt länge med honom igen för att jaa, för jag är en godhjärtad person helt enkelt.
 
Nästa dag pratade jag med strand vakten. Som faktiskt var rätt trevlig och höll säljare och andra borta från mej. Schysst tänkte jag. Men sen ville han också börja prata och inte lämna mej i fred... Han berättade att hans hus hade brunnit ner. Det var ju synd. Om hur han jobbade 2 jobb dag och natt. Det var ju hårt. Hur han hade 2 barn som han såg en gång i veckan. Det var ju synd. Att han kunde bygga ett nytt hus på nolltid, bara om han hade pengar. Det var ju synd du inte har pengar då. Vi skämtade om en massa och helt trevligt, och jag försökte innerligt visa att hmmmokokok hej låt mej vara ifred nu så jag kan läsa min bok jag kommit 2 sidor på för ingen låter mej vara i fred!!!! Men han fortsatte att försöka bygga upp ett vänskapligt band. Och sen där kom det, "har du någon möjlighet att bidra med något till mej?". Liksom som jag skrev om killar som bara vill ha sex och vid det där ögonblicket när jag inser det, den känslan är det samma när jag inser någon försöker få pengar ur mej. Jag känner mej så sjukt utnyttjad. Allt förstörs. All vänskap eller bekantskap eller whatever det varit förstörs. FÖRSTÖRS när jag inser en person försöker utnyttja mej. Jag hatar det. Nej jag tänker inte ge dej pengar. Nej jag tycker inte synd om dej. Och det fick mej också att inse vilka LÖGNER allt handlar om. Det fick mej att ifrågasätta den andra killen. Han som berättade om sin pappa som just dog. Var allt det bara skådespel? Hade jag verkligen slängt bort min tid och energi på en annan lögnare? Really? Men jag vill verkligen inte tro det, han frågade mej aldrig om pengar eller att tycka synd om honom, även fast han berättade rätt många tyck synd om mej historier. Men jag vill tro på att han faktiskt var riktig. Sista dagen i Negril berättade han också om att hans manager skulle flyga honom till NYC och att han precis fixat ett kontrakt och att han pratat med 50cent i telefonen osv. Då kändes det lite som att hey man chill down på vad du än rökt och kom ner på jorden igen. Men who knows, jag väljer ju att tro på vad folk säger innan jag känner något annat.
 
 
Jag gick en liten rutt på vägen också till Westend syd om Negril och märkte hur annorlunda människorna är där. Och det fick jag också senare höra efter att länge snackat med en Jamaican som var uppvuxen i Queens NYC men som hade blivit utkickad från Amerika. Att killarna på stranden är absolut inte som resten av landet. Den tredje dagen jag var där (jag bokade en extra natt på hotellet för jag trivdes så bra!) höll jag på att bli tokig och det kändes som jag behövde "gömma mej" för att få vara i fred ens 10 minuter. Skojar inte! Om det inte var Jamaicaner som försökte bli min nya bästis, så var det en man från Paris i hotellet bredvid som ville snacka (fast han var okej och trevlig, fast han ifrågasatte varför jag hade sillisar och sa hur synd det var. Well excuse you and mind your own fucking business) eller Kuba mannen (som också var okej förutom att jag fick alldeles för mycket vibbar över att han ville in i mina trosor. Man come on, du är äldre än min pappa sluta prata om hur fin kropp jag har) som hängde runt på hotellets strand. Eller en mystisk man som visste var mitt rum var (se bilden) lol. Jag fick bara inte vara i fred!
 
 Tyckte det var sött med den här lappen utanför dörren. Fast sen vid en närmare eftertanke så kanske jag borde vara orolig och creeped out att någon följt mej till rummet och vet var jag bodde haha. Fast nej, mest sött.
 
 Nu tänker ni endera aaaw stackars liten fick inte ha en relaxed semester på egen hand eller nånå Pessi int var e nu sådi falit int me lite mörk pojka springand bakett de. Ne de har ni rätt i, de va inte så farligt och det var riktigt bra för mej när jag blev van med det. Inte van med att de ville "utnyttja" mej, utan van med hur Jamaicaner är. Hur otroligt VÄNLIGA de är, fast de inte handlar om att få pengar eller sex. Hur otroligt det är att all pratar mer eller mindre helt perfekt Engelska (de har också ett eget språk som heter Patwa). Att man faktiskt KAN ha en konversation med vem som helst. Verkligen vem som helst. Har jag någonsin varit i ett sånt land förutom Usa, Australien, England och Sverige? Och Norge och Danmark såklart. Men jag menar, så UNDERBART. (Nu går jag ju lite emot mej själv när jag först gnäller om att jag inte fick vara i fred, och nu skriver jag endå älskade att kunna prata med alla? Men hoppas ni fattar VAD jag menar.) Jag minns vad jag sa till mej själv efter ha rest i Central Amerika, jag vill inte resa i Syd Amerika innan jag kan spanska, för man går så misste om en stor del av resandet när man inte kan kommunicera med landets befolkning. Även fast jag kände att allt prat och huzzle  var too much i Jamaica, så var det endå så otroligt HÄRLIGT att små prata med vem som helst! Så öppna och glada människor. Helt otroligt. Så good vibes!
 
 
Och säkerheten då? Blev jag styckad på gatan? Nej. Inga problem alls. Eller, det var ju inte så att jag skulle gått en natt promenad ensam. Men på ljusa dagen bland folk kändes det inte alls osäkert. I Montego Bay bodde jag på ett hostel en natt och killen där sa till mej att inte gå med mobilen i handen öppet. Det tipset får jag överallt i världen nu för tiden känns det som så inget extra med det. Montego Bay kändes ju inte världens säkraste, men hej jag har sett mycket mycket mycket värre än vad jag såg och kände där. Fast är ju sjukt glad att jag följde min random dröm och hittade ett hotell i Negril istället för Montego Bay! Så olika atmosfärer.
 
Vad jag reagerade på också var hur civiliserat Jamaica är. Helt ärligt var ju mina förväntningar att jag skulle komma till något som Tanzania som jag såg som ett väldigt ociviliserat u-land. Fast Jamaica är ju en ö och jag vet hur ö-folk uppför sig (slowmotion gånger tusen), så jag förväntade mej typ det värsta. Men nej nej. Jamaica kändes för mej (nu snackat vi natur och hus och färg och marknader osv osv) som en blandning mellan Dominikanska Republiken, Colombia och Tanzania. Men med ett eget folkslag jag inte upplevt någon annanstans.
 
Montego Bay.
 
Ska vi börja summera upp här nu då. Jag spenderade bara 4 nätter i Jamaica, jag åkte dit med de lägsta förväntningarna och kom därifrån med ett glatt hjärta och jaa en helt great upplevelse. Jag hoppas på jag kommer resa tillbaks dit en dag igen och upptäcka mera av landet. Och jag vill absolut rekommendera det till vem som helst! Fast jag kan ju garantera att alla kommer ha olika upplevelser av Jamaica beroende på hur man reser och var. Solo tjej kommer bli överrumplad av uppmärksamhet iaf. Par och familjet kommer säkert få vara mera i fred men endå få uppleva dethär Jamaicanska vänligheten.
 
Oh hold on, är det inte något jag helt glömt i dethär inlägget? Marijuana då? Känns ju som jag måste skriva något om det också. Det är ju endå Jamaica, kan väl inte skriva ett kilometer långt inlägg om Jamaica utan ordet WEED? Well first of all, det är INTE lagligt i Jamaica, men man ser det och luktar det överallt. Fast för att vara ärlig såg jag bara killar som rökte på. Men ja det var överallt. Men jag pratade länge med en kille i Montego Bay (som inte jobbade inom turist industrin och som var väldigt lugn, chill och kändes väldigt "riktig" och hade absolut inga baktankar mer än att ha en blond kompis han kan skryta om till kompisarna. You know, energy tells a lot of ppl, man känner de som är goda) så han tex hade bara testat en gång i hela sitt liv. Det var jag rätt överraskad över, att han växt upp i Jamaica och rökt på bara EN gång. Så I mean, det är ju inte så att alla är potheads där. Jag såg heller under mina 5 dagar där inga "problem" från det. Och för alla som undrar, jag har inte rört marijuana på 16 månader, så jag har ingen aning om Jamaican weed är bättre än något annat i världen. 

BRB, on a Mini Trip to Jamaica

 
Have you thought about the ocean sounds the same all over the world?

Ask yourself

⤵️ Deep thoughts people.

♾ So to be honest the dj Avicii's death made me really sad (I keep on believing he's not dead dead, Avicii is dead but not Tim Berg) but it made me super reminded of what this life really is about and that we only have a unknown time here..

❤ Life is about having a freaking awesome time. To everyday at least TRY to have a GOOD time. To always see and find the good in the smallest things. It's a bit crazy to say this, but since 2010 I've personally always felt and could tell myself "if I die tomorrow I can die HAPPY". It doesn't mean I wanna die, nononoNO there's so much more to this life than what I've seen and experienced, but what I feel is that I HAVE (and ARE) living a LIFE. An awesome life. I did (and still do) exactly what I wanted to. I've tried and done the things I wanted once and if I liked it I've done it twice (traveling obviously a million times). I seen places, I've met ppl, I stepped out of my comfort zones with curiosity in search for more, I've explored and experienced, I've lived a life I'm incredibly happy with and it makes me feel IF I would die tomorrow I wouldn't die with regrets and sadness over not living the years I have had here on earth. I've fcking lived!!! I have tried to not save anything for "later", because who said later is actually a reality? I've had an extremely blessed life and I honestly don't know anyone "luckier" than me, BUT I've created it for myself and nobody can do that for you but anyone can do it for themselves. It's absolutely not necessarily about traveling or extreme things, it's about growing and developing yourself. Learning new things. Go out and live. Do whatever the fck you want. Take chanses. Do what you like. Be selfish but also a nice human being. Follow your dreams and don't be all blinded by societies expectations. You can do exactly what you wanna do and put your mind into it with enough will power. Trust energy and your gut feeling. Listen to your soul. Be open minded. Don't judge. Spread good vibes, half naked or with clothes on. Smile laugh and love as much as you can. Live live live fcking live, live like if it would be your last. Ask yourself the same question - IF I died tomorrow, would I feel okay with what I've done, for myself and my own happiness, with my xx years on this earth? If yes, you're damn awesome. If no, my friend you better get going and do what you gonna do.

💥 #LIVE!!!!! #livealifeyouwillremember
 
 

So live a life you Will remember

 I know hela världen sörjer över att Avicii har dött (!!!) och seriöst är det den första "kändisen" som dött som jag personligen känner sån hjärte sorg över. Inte sådär att jag vill gråta mej själv till sömns eller något, men det känns bara så sjukt sjukt ledsamt att en sån artist, som varit del av den musik man växte upp sina party år till, är borta.
 
 
Och S och jag skulle ju gifta oss till hans låt LEVELS. Det var vår sång. Och inte bara det, det var min sång. Så mycket sång. När någon dj spelade Levels på Tomorrowland började jag gråta varje gång. Ännu idag blir jag så berörd av dendär sången att jag bara hör på den typ aldrig för den får allt i mej att bara känna för mycket. Inte pga av S, men kanske pga av den perioden i mitt liv i dont know men egentligen tycker jag bara helt enkelt det är den bästa gjorda sången i hela världen på så många sätt och vis. Det är SÅ mycket hans musik (och mest bara Levels) betyder för mej. Sjukt sjukt sjukt ledsamt han är gone now..
 
 
Jag såg honom live en gång och det var i Sverige (bilden) innan han tog paus från uppträdandet, och hans show var rätt besvikelse för mej minns jag (fatta varför han tog paus från det. Svårt att försöka få festival gäster nöjda och belåtna från deras förväntningar och samtidigt bara köra sin stil). Så på något sätt vill jag hoppas och tro på att han inte dog idag, jag vill tro han bara fått nog av media och världen (igen) och bara tagit en forever break från personen Avicii och fortfarande lever men som en normal person. Tillsammans med Elvis. Kanske han betyer namn igen, och uppträder med en mask på. Men död vill jag inte tro på att han är...
 
 
 
Som uppflyttning på de här depp inlägget vill jag slänga in lite låt rekommendationer. Go and checka them out.
 

Daily Life

Ja här får ni ett par random bilder från vardagen för att  inte igen publicera världens längsta inlägg över random tankar.
 
 
 Btw visst är jag rätt bra igång med bloggningen igen?! Vem är glad för det?! Upp med händerna!

Mascara Tips

Vill ni ha världens bästa tips?
This one is for you my ladies! 
 
Jag hade aldrig hört, läst eller ens tänkt på det förr och tyckte det var skit smart och life saving, så känns som jag måste dela med mej av det till världen. När jag var i Chile, innan jag skulle på festival och höll på att göra mej redo och var rätt tidspressad, insåg jag att min maskara var uttorkad och slutO M G alltså. I saw it coming, det är ju inte som om det bara tar slut sådär på en gång jag var ju medveten om att det var på gång att hända, men det kändes endå som det gick från en dag till att vara okejdenduger till att vara HELT ökenuttorkad. Ingen aning om vad som hände där. Så jag googlade WHATTODOOOOO och Mr Google informerade mej om att släng in lite ögondroppar (10 droppar) i maskaran, shake it, och tadaa den kommer vara nästan som halv-ny! Jag har nångång prövat sätta vatten droppar i nästan toma maskaror i hopp om att få det sista ur dem (dont try that, super dålig idé och funkar inte för mej iaf) så jag var skeptisk till att sätta ögondroppar i maskaran men värt ett försök.. Och vet ni vad, det funkade hur bra som helst!
 
 
Så pröva det tjejer, pröva sätt ögondroppar (läste det inte spelar någon roll vilka, whatever ögondroppar. Jag använder såna som ska ta bort det röda i ögonen) i den där gamla maskaran då skulle slänga bort imorgon. Med dethär tipset kanske den räcker nån vecka till. Iaf för mej gjorde det de!

Part II to Boys Only Want..

 Okej hej jag måste bara skriva ett blogginlägg mot kommentarerna jag fick här från förra inlägget. Btw tack för kommentaren, kul att få igång tankar och reaktioner igen, var ju en tid sen senast.
 
 Först och främst det här när killar skriver på internet eller känner i verklighet "jag vet jag aldrig skulle få dej" "du är för bra/vacker/fuckwhatever för mej" eller att någon är out of my league, som flickvän eller ens kompis. WHAT THE FUCK PEOPLE?! Först och främst 1) vad tror ni om er själva? 2) vad tror ni om MEJ?! Jag har ALDRIG i hela mitt liv gått efter utsidan på människor. Aldrig! Min nuvarande kille tog det flera månader innan jag fattade VARFÖR jag drogs till honom för det tog sjukt länge innan jag var attraherad av hans yttre! Och jag tyckte det var pinsamt! Varför dras jag till en människa jag inte ens tycker är dö snygg?! What is this?! Men energy people, energy!!!
 
Man, jag, dras säkert till självsäkerhet - som naturligt kommer oftast på köpet av folk som ser "bra" ut. Men oftast reagerar jag mest motsatt och håller mej borta från "super good looking guys" med massa muskler eller whatever (nu tänker jag på såna där kaxiga reality shows typen av pojkar, ni vet vad jag menar? Dedär "snygga" "hulkarna" eller "bad boysen") med FÖR mycket självsäkerhet. Ni vet hur såna människor får en att känna sig va? Osäker och inte good-enough. (Är det så jag får er att känna?! Hope not!). Så jag har normalt INGET intresse i utseendet. Allt handlar om utstrålningen, energin som kommer från ens personlighet och vad man tycker tänker och tror om sig själv. OKEJ?! Om du tror du kan få X tjejen så kommer du få henne! Iaf göra dina chanser way större än att du tänker från början hmmm hon e för het för mej? Vem har bestämt det? Vem säger någon är för het eller bra för någon annan? Just look at min pojkvän och jag, som sagt tyckte jag inte ens om honom men endå drogs jag till honom?!
 
 
Och en annan kommentar om att såklart killar bara vill ha mej för sex när de ser mina bilder. Sure fine, det är en helt annan grej och jag fattar den sidan. Klart de ser mej som ett sexobjekt när jag framställer mej så? Såklart! Man ser inte från en bild någons hjärta, bara bröst. And thats okay with me! Den som ger sig in i leken ska leken tåla eller vad man nu brukar säga.. Pluss internet is not real life. Men jag snackar om the real world i förra inlägget. I världen var jag ALDRIG presenterar mej själv som pezsi med 100 tusen följare. Jag säger ALDRIG jag är modell till människor jag träffar. ALDRIG. Vad jag gör och jobbar med? "Jaa öhm i dont know jag reser mycket och försöker komma på vad jag vill, brukar jobba i Danmark på sommrarna ja tja hmm typ de" men jag säger ALDRIG jag är modell innan de ser det själva genom att följa min Instagram eller Facebook. Inte för jag tycker det är pinsamt, jag är stolt att vara modell, men jag säger det inte på grund av precis de här orsakerna - folk ser mej för något annat än vad JAG EGENTLIGEN ÄR. Så vad jag säger är att när personer i verkligheten möter mej har de ingen aning om vad jag utstrålar online. Noll. Allt de ser och vet i verkligheten är jag framför dem, thats it. Oftast är det ett blygt smile och en massa små prat, men aldrig är det dra ner byxorna på någon.
 
What people ser i verkligheten vs Instagram
 
 
Och jag inte ska klaga över uppmärksamheten? Att folk skull garanterat byta ut vad jag har mot dem. Wait what?! Hold on, ni förstår inte. Visst tycker jag om det, MEN en del perioder har jag varit så osäker att jag inte ens vill gå ut på gatan i Miami för jag inte får vara i fred (some time ago by now, men helt seriöst har jag haft perioder jag känt så. Typ ett år sen). Det är ju uppenbarligen den där äkta finnen i mig och paranoia men också det där med att jag seriöst inte alltid tycker att uppmärksamhet är kul! Förstår ni? Om jag går på trottoaren i 10 minuter är det ÅTMINSTONE 1 person eller bil som försöker få min uppmärksamhet. Innan jag går ut utanför dörren måste jag tänka om 5 gånger vad jag ska sätta på mej för att få vara i fred om det är det jag vill. Jag lägger inte alltid på shorts för att jag vill ha uppmärksamhet?! Jag lägger det på mej för att jag endera tycker det är snyggt eller att det är bekvämt. Inte för att folk ska ropa efter mej?! I'm over that age, det gjorde jag när jag var 14.  Jag BEHÖVER inte den där uppmärksamheten som vissa vill desperat ha (behöver) när de klär sig "utöver det normala" med vilja i jakt för uppmärksamhet eller de som går på nattklubb och älskar att få killarnas blickar osv. I'm not like that. Som jag sa jag är way over that age, eller så får jag det helt enkelt fyllt genom mina sociala medier. I dont know.
 
Men det får mej också att känna mej så obekväm med att jag inte kan bara vara mej själv! Som jag skrev om i förra inlägget, tydligen missuppfattar folk mej fort. Och det stör mej. Att jag inte kan le mot folk jag möter utan att de ska tro jag faktiskt vill prata med dem (händer ju inte i Finland bara ute i världen). I dont jag vill bara ge dej ett smile. Att jag inte kan prata med nån i hopp om en ny vän och bekantskap utan att de vill få mej i säng. Det här är ju som sagt inga nya insikter, jag tror jag med åren anpassat mej efter hur jag ska undgå hamna i dedär vad jag tycker är obekväma situationerna (som tex inte göra ögonkontakt, inte smile, inte säga hej, vara en bitterfuckingfitta... Btw, i Hong Kong för ett par månader sen kom jag ner från en hike från The Peak, en random kille kom emot mej. No big deal, jag vet inte vad jag gjorde men gick förbi honom bara helt normalt. Sen på kvällen visade det sig den här killen var kompis till min kompis och vi satt plötsligt vid samma bord. Han sa till mej att han såg mej på dagen och hade sagt hej till mej för att vara artig och jag hade inte sagt något tillbaka till honom och surt kollat på honom och han hade tänkt VILKEN BITCH. Alltså. Det där var rätt förfärligt för mej att höra. Att jag omedvetet hade bemött och bettet mej så till in främling?! Inga som helst good vibes från mej där inte. Skit också, det är ju precis INTE en sån person jag vill vara!!!). Nej men helt seriöst, jag vet att jag ibland går jag med blicken ner eller blicken rak fram, eller med dålig hållning och klär mej dåligt eller försöker göra mej själv "mindre än vad jag är" och "gömmer mej" för att slippa folks uppmärksamhet. Låter löjligt och paranoid I guess, men det är så jag känner det. 
 
Men i perioder när jag mår bra, när jag är glad, är jag såklart motsatsen och det är då jag älskar att vara i en sån stad som Miami. När jag känner jag inte bryr mej i visslingarna på gatan eller bara helt enkelt tar det som något bra, när jag inte bryr mej i om folk kollar efter mej, när jag säger jag inte har ett amerikanskt nummer jag kan ge till random människor som frågar, när jag ler mot folk för att de ler eller till någon som behöver ett leende. Mitt liv går väldigt i perioder i hur jag känner och mår, precis som för alla andra, men vad jag försöker säga är att uppmärksamhet inte alltid är kul.
 
 

Boys only want one thing

 Alltså jag blir så suuuur. Och bitter och bara trött på att jag alltid hoppas och önskar men världen motbevisar mej alltid att jag har fel. Det här med killar och deras tankesätt. Det här med att jag försöker vara trevlig mot precis alla man möter, man är sig själv och man jaa är helt enkelt en bra person. Jag har aldrig varit den där bitchen som oftast vackra tjejer är (eller blivit och I will tell you why) och jag har aldrig varit dendär personen som tittar mot ett annat håll när någon försöker snacka till en. Vissa gånger orkar jag inte heller, jag orkar inte ge en reaktion till killar som ropar eller visslar efter mej, men om någon säger hej eller ler på ett vänligt sätt ger jag det alltid tillbaka. Like I said, jag försöker vara en good human being.
 
Smile!
 
Så förra veckan på musik video inspelningarna var en man där i produktions teamet. (Btw inte han killen på bilden av mej och någon där i förra veckans inlägg, han killen var gay och gift och bästa människan jag träffat på en tid). Anyway, back to denhär mannen i produktionen, jag vet inte riktigt vad hans uppgift var, kanske ljuset eller bakgrund eller något tekniskt iaf. Anyway vi små pratade nu som då, och jaa helt enkelt små pratade och gav varandra ögon kontakt när vi gick förbi varandra. Så som man gör. Senare på kvällen ville han ha mitt nummer och jag tänkte SURE varför inte! Kan vara en bra kontakt, pluss det är alltid kul med nya bekantskaper.
 
Sen små snackade vi lite nästa dag på inspelningen också. No big deal. Trodde jag! Sen dagarna efter försökte han texta mej ett par gånger men eftersom jag har 2 telefoner i användning så hade jag inte sett meddelandena och inte svarat på dem, så efter ett par dagar sa jag men hej skriv till mej på Whatsapp istället för där ser jag meddelanden.
 
Sååå när han skrev på Whatsapp så tänkte jag hmmm kanske jag ska säga jag har en kille nu just in case så han fattar 100% att dethär inte är något mer? Men det fattar han väl endå? Liksom jag uppförde ju inte mej intresserad av att dra byxorna av honom eller något? Det kommer låta dumt om jag förklarar eller att det låter som jag tror att han ens var intresserad av mer? Nåja, jag säger det iaf. Så jag skrev till honom att ja förresten jag har en pojkvän. Och han blev så SUR! Haha omg. Han frågade varför hade jag inte sagt det innan? Varför utböt vi våra nummer osv då om jag har pojkvän? Och vet ni vad mitt svar var, mitt helt ärliga svar : " för att jag VILL tro att folk faktiskt har intresse i mej som person. " För hans reaktion till att jag sa jag har en pojkvän visade precis exakt vad han bara ville ha: sex. Han hade uppenbarligen inget intresse i att lära känna mej, inte ens som en kompis, nej det var bara sex eller en relation han var i jakt efter.
 
 I wish it was a lie!
 
Det är ju inte första gången jag har fått dethär bevisat för mej men jag tror det är en tid sedan. Att det ENDA killar vill ha är sex. Och jag fortsätter tro det bästa om folk. Jag hoppas alltid på de är intresserade av MEJ, mej som person, mej som människa. Inte mej som i min vagina. Samma hände i Ecuador, jag couchsurfade hos en kille och han var så snäll och rar mot mej och ville köra mej hela 2-3 timmar (per väg!) till flygplatsen. Så himla snällt tyckte jag! Enda tills han försökte pussa mej. Det hände precis samma hemma i Jakobstad inte så länge sen, jag sa ja till att hänga med en cool person jag trodde skulle bli en ny vän, tills han också försökte börja pussas. Seriously!!! Den där känslan jag får av sånthär. Jag kan inte ens förklara den. Den förstör allt, DE förstör allt. Hur snäll de än har varit mot mej innan, hur de fått mej känna glad och som en bra person, allt det försvinner vid den sekund jag inser vi inte är på samma nivå och inser de vill få mej i säng. Jag bara tappar allt hopp. Jag blir så besviken. Besviken på mänskligheten. Besviken på mej själv att jag fortfarande är så naiv och inte förstår bättre än att this is how boys och life är. Men jag vill ju inte tro det! Jag vill ju verkligen inte gå runt och tro varendaste jävla människa på jorden som ser mig vill knulla mej (det låter bara som en person som har höga tankar om sig själv och är väldigt paranoid) och det tror jag ju inte heller, men är det det jag behöver utgå från att over and over inte behöva känna denhär besvikelsen? Jag hade en gång en väldigt bra kill kompis som alltid sa till mej "Jessica alla vill faktiskt inte få dej i säng", och jag trodde honom för jag har aldrig heller trot att alla vill få mej i säng heller, och att höra det från någon annan bekräftade vad jag ville tro var sant! Men vet ni vad, in the end så den personen som försökte lära mej att man kan vara bra kompis med killar för att alla inte vill ligga med mej, den killen fick mej faktiskt i säng. Om jag inte lärde något från det vet jag inte vad det ska till att jag lär från.
 
Mitt nya gangster sign till alla nya jag träffar från now on. Fuck you and fuck you for not fucking my vagina fuck you for fucking even believing it fuck you. Tror ni de fattar jag inte är intresserad?
 
Och det är här jag helt FÖRSTÅR varför pretty girls blir till bitchar. Varför de uppför sig så kyligt. Varför de inte är trevliga till killarna som dreglar över dem. För de har lärt sig, de förstår, att allt en kille vill ha från dem är mellan deras ben ingenting annat. 
 
 
 
 
Men jag vill inte behöva vara en
sån person. Jag vill inte behöva starta
en konversation med att säg ursäkta men
bara så du vet så har jag pojkvän.
Jag ÖNSKAR det inte skulle behöva
spela någon roll. Det här är ju en av
anledningarna till varför jag hatar
nattklubbar. Jag hatar att ge folk fel
uppfattning och sen göra dem besvikna.
För det är ju ingenting jag gör medvetet!
Jag är ju bara mej själv! Glad och trevlig.
Jag vill inte vara bitchen. Jag vill inte!
Men jag blir ju ständigt bevisad att det
är det enda jag egentligen borde vara..
 
 
Okej okej visst har jag haft kill kompisar, många kill kompisar, som jag inte haft sex med. Visst kan man vara kompis med det motsatta könet. Jag har alltid haft fler kill kompisar än tjej vänner. Men in the end, har det alltid bara varit kompisar eller alltid hoppet om mer? För ett par år sen kom jag på en rätt bra formula att räkna ut dethär vad någon annan känner för en (för deep inside tror jag vi alla vet svaret på hur en annan person känner utan att man vill erkanna att man faktiskt vet). Jag frågar mej själv "om jag var stupfull, extremt full och dum och försökte med ALL makt att få x att ligga med mej, skulle han göra det?". Där har jag svaret på om personen faktiskt är en vän eller en vän med hopp om mer..
 
Dethär är alltså min uppfattning. Det är inget rätt och fel, och jag är säker på där finns killar och tjejer som är 110% bara vänner och utan dendär sexuella connection. Men med mina erfarenheter och efter många år vet jag inte om det är möjligt (även fast jag fortsätter hoppas tro att det är).

Cars and Future

 Alltså jag har aldrig någon annanstans i världen (än i Dubai) sett så många fina och exotiska bilar som här i Miami. Rätt coolt. Så om man är världens bilnörd så kan jag ju lugnt säga jag rekommenderar en vecka i Miami.
 
 
Men har ni tänkt på hur utvecklade bilar börjar bli? Eller bli och bli, bilar har väl alltid varit utvecklade för sin tid. Men det här med tex att man hör om bilar som kan parkera sig själv får man inte längre en lindrig chock av att höra om, det är inte liksom en out of this world idea det är faktiskt rätt vanlig reality. Inte för att jag någonsin provat en bil som parkerat sig själv (har ni?!) så jaa så är det ju inte helt ovanligt. Eller?
 
 
Förra året när jag var i Tjeckien så hade min kompis precis skaffat en ny bil som hade de coolaste finesserna jag någonsin sett på en bil. Typ som paraply i ett fack i dörren och 2 (jag är rätt säker på att det var 2? Åtminstone 1!) inbyggda kylbox i handfacket på passagerar sidan och en i mitten. Fast det där med paraplyen är jag ju mest impad av eftersom det är det som är klarast i mitt minne.
 
 
Anyway den bilen kunde styra sig själv. Eller, den kunde följa den vita kant linjen på vägen. Vi prövade och det var sjukt coolt! Att man bara släpper ratten i en kurva och bilen åker faktiskt inte ner i diket eller över på andra sidan vägen, den fortsätter helt enkelt efter vägen. Liksom det var ju inte inbyggd för att man inte ska själv behöva köra utan för om man typ faller in i en ofrivillig powernap så tar bilen över i ett par sekunder och följer den vita linjen och efter en stund kommer ett wake uuuuup alarm på så man liksom fattar att ta över igen. Men imponerande va? Nästan lika imponerande som paraply fack haha.
 
Jag läste precis på Bilstjärnan om att i Tyskland har Mercedes precis gjort ett automatiskt parkeringshus?! Du kör in, stiger ur bilen, öppnar din parkeringsapp och så kör bilen iväg och parkerar sig själv. Sen när man är klar med whatever så beställer man tillbaka bilen igenom en app och så kommer den. Sjuuuukt va?! Tänk dej den där känslan, du ser din bil bara rulla iväg av sig själv. Helt sjukt.
 
Undra hur världen kommer se ut om bara 5 år?
 
 
Eller maybe not..?
 
 

1st week of April

Så som jag sa kände jag mej sjukt, jaa va ska vi säga för att vara ärlig och inte låta fel, befriad (låter ju sjukt fel endå) av att vara "ensam" i Miami. Jag är ju inte ensam, jag bor just nu med 2 andra (som har 2 andra på besök, så rätt fullt) men jag sitter inte hemma o väntar på att nån ska komma hem o gosa med mej. Och jag har varit så sjukt aktiv hela veckan! Som seriöst, helt perfekt! Folk tycker livet är perfekt när man inte gör något men jag tycker det är perfekt när man knappt sover något och glömmer att käka för att man har så mycket på gång!
 
Så denhär veckan spenderade jag mest på shoots. Music video shoots faktiskt. Både måndag och tisdag spenderade jag med en super cool kille som gjorde sin egna musik video. Ingenting stort, bara han och jag och hans kameror, men det var skit kul och jag ser så framemot resultatet!
 
 
Sen på onsdag och torsdag blev jag väldigt sista minuten inbokad på två stor-produktions musik videor. Min roll var bara som "extra" bakgrunds person båda dagarna (musik videorna jag gjort innan har jag varit en av huvudpersonerna, och det är något helt annat) men jag tycker det är skit kul att vara på plats på sånt här. I mean, producenten som gjorde dehär två videorna är producenten bakom förra årets femte mest visade Youtube klipp (alltså billions av visningar) så var sjukt häfftigt att vara där. Onsdagens shoot var nere i Isla Morada som är cirka 90 minuter från Miami, nära Key West, och det var så sjukt vackert där! Den shooten hade "hippie, chill, surf" vibbarna.
 
 
Sen på torsdag var det mera "rock" style i häftiga Wynwood som är här i Miami. Båda shootsen var till samma artist J Balvin (lol ne jag har ingen aning om latino artister, men han är rätt jätte stor) och båda sångerna är reggaeton stil (spanska sånger som typ bara handlar om snusk haha). Låååånga dagar och det är mest bara död tid och att vänta på sin tur, men som tur var där ett par coola människor bland de andra "extras" jag connectade bra med så vi hade de jätte kul i all väntan. Är inte säker på att ni insett det men i dont really like people (forever a social loner!) och speciellt inte osäkra unga modeller som gör allt för att vara närmast kameran på shoots, så när jag hittar jag kallar vad jag kallar REAL people (typ Miami Européer. Vi har en helt annan mentalitet än latinos och Amerikanare), och kan vara mej själv och ha kul med så är det super fun.
 
 
Och nu igår Fredag var jag ute på nattklubben Story där Martin Solving spelade. Jag gillar normalt inte riktigt hans stil och musik, det är okej bakgrund musik men ingenting jag går igång på eller väljer att se på festival (men A gillar honom så vi har sett honom innan) men jag stod hela natten vid ett bord precis bakom DJ båset och daaaaamn vad fascinerande att stå 4 timmar och se på när han dj:ade! Super intressant! Det kändes som jag inte ens hörde musiken jag bara såg den.
 
 
 Så med andra ord, jag hade en awesome vecka!

Tidigare inlägg
2014
Jan
Feb | Mar
Apr |
.
2013
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | | Nov
Dec
.
2012
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun | Jul | Aug | Sep| Okt | Nov
Dec
.
2011
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2010
Jan
Feb | Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
.
2009
Mar
Apr | Maj | Jun
Jul | Aug | Sep
Okt | Nov
Dec
bloggar